Una birra, per favore!: oktober 2013

Som rubriken lyder, saktat saktat.. Snart är allt i sin ordning. Har haft program varje dag, från morgon till kväll. Minns inte dagarna exakt, men gör en sammanfattning för de senaste fem dagarna.

Vi träffade våran tutor på fredag klockan 10. Hon heter Denisa Collaku, och hjälpte oss med alla byråkratiska saker. Måste säga att det är en hel del saker som skall fixas.. En stund efter vi träffat tutorn och sprungit på olika ärenden, dyker en vilsen grek upp och börjar fråga saker av våran tutor. Denna vilsna greken kommer sedan att bli min och Äbäs "flatmate", dvs bo i samma lägenhet som oss. Jag önskar att detta bara vore såhär bra, att vi direkt hittade en lägenhet. Så var dock inte fallet, har sökt lägenheter så att cappuchino strittat på datorn, batteriet tagit slut ur mobilen mitt på dagen, fått sjuka fötter av allt gående mellan olika lägenheter.

Lägenhetsjakten höll på i flera dagar. Vi satt många dagar på ett och samma kafee där vi lånade deras wi-fi och sökte lägenheter. Vi blev riktiga stamkunder kan man säga, och personalen verkade glada av att vi kom dit varje morgon. Vi sökte, sökte, och sökte. Hittade många bra lägenheter, men största problemet var att alla lägenheter var för minimum 12 månader. Våran taktik i början var att hitta en lägenhet med två rum, dvs jag och Äbä i samma rum, medan greken (som skötte alla samtalen) skulle få ett eget. Vi ändrade sedan taktik till att söka en lägenhet med tre rum, ett per människa.
Efter flera tiotals samtal till italienare som inte talar ett ord engelska, tänkte vi att vi åker till någon firma (agency). Det är greken som sköter alla dessa samtal, eftersom han är den som kan mest. Själv är jag supernöjd efter att lyckas köpa en kaffe från ett kaffee.

Vi kontaktade en person som sade sig vara en sorts handledare när det gäller lägenhetsjakt. Okei tänkte vi, så vi stack iväg till hennes kontor, som ligger i Padovas "slumområde" vars namn är Arcella. När vi väl kommit dit börjar hon bjuda ut olika lägenheter, och en av de som hon bjuder ut är för 6 månader! Jippii tänkte vi först. Men det fanns en sak.. Hon ville ha 200€ för att visa oss lägenheten, som vi även skulle få ifall vi betalade henne. Altså, vi kunde altså inte se lägenheten före vi givit henne dessa pengar.. Så vi sa åt henne att vi skall gå ut och fundera lite, och vi dividerade lite och funderade i ca 10 minuter. Jag förstår såklart hennes business idea, eftersom ifall hon visar oss lägenheten gratis, så kan vi ju tacka nej till först för att sedan åka dit till värden och hyra den på egen hand. Detta eftersom vi då vet var den är. Greken, som heter Manolito (uttalas manolis) ringde en bekant som bor i Padova och frågade lite angående detta. Manolitos bekant ringde sedan den där kvinnan för att på ren italienska försöka förstå vad allt detta egentligen innebär. När Manolitos bekant ringde upp Manolito igen så fick vi reda på att detta är olagligt att ta pengar före kontrakt har skrivits. Så, dit for våran bästa chans hittills.

Efter många svordomar senare tog vi kontakt med en studerande service som heter SASSA. Denna service hjälper studeranden med lägenheter ifall sånt behövs. Vi fick genast napp, jag blev lovad en lägenhet av ett gammalt par en bit utanför stan. Jag tänkte "dehär tar ja", även fast jag inte sett lägenheten ennu. Så jag och Manolito gick dit och träffade ett gammalt par. Mannen var någon hjärtkirurg, och huset såg helt hyfsat ut. Min lägenhet som var ett rum på nedersta våningen såg ganska dåligt ut, men jag var nöjd med att ha någonstans att sova. Efter att ha pratat en hel del med den gamla mannen om att man måste vara tyst på natten, samt hjälpt den stackars gamla gumman att bära in en tung madrass i rummet, kläcker den där mannen mitt i allt ur sig att han inte har alla papper i skick angående elektriciteten. Man måste tydligen ha något el-certifikat, och detta hade han inte. Han sade att jag han får det till första november. "Okei" tänkte jag, hade inga andra val så de var bara att tacka och ta emot. Jag kunde nog bo där tills det, men att registrera sig till skolan kunde bli problematiskt före den första november.. En sak var dåligt med lägenheten, inget internet.. Men jag kunde ju använda mig utav mobiltelefonens. Men en sak som jag förundrar mig ännu mera över, är hur denna mannen inte har hört talas om internet före!?!?!??!?! När jag frågade mannen om internet visste han ingenting vad det är, men han tyckte det var väldigt häftigt hur en asiatisk studerande som bodde där före hade kunnat prata med sina vänner via datorn. Hjärtkirurg, yeah sure..

Nåväl, vandrade iväg efter att jag lovat jag skulle höra av mig dagen efter. Skulle ta reda på det där med registreringen. När jag o Manolito vandrade in mot staden, där det var någon fest på gång, så ringde mitt i allt en man åt Manolito. Manolito hade nämligen för 20 dagar sedan försökt hitta någon lägenhet, och frågat av denna man som heter Mario. Och det är nu det magiska händer.

Efter alla dessa dagar med tidiga väckningar, långa promenader och många bittra miner, nu mitt i allt ringer en typ och bjuder ut en lägenhet för tre personer!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Vi blev helt ifrån oss, och stack dit och kollade på lägenheten. Klockan var ca. 21 då vi var framme, och även här blev vi mottagna av ett gammalt par. Det var nämligen Marios föräldrar. Så, vi diskuterade med dem och mittiallt hade vi en lägenhet! För sex månader! Perfekt, jag och Patrik hade ännu en sista natt på vårat Bed and Breakfast, så vi åkte dit för att sova. Nästa dag var det första skoldagen.

När jag vaknade på morgonen då jag skulle till skolan kände jag en stor lättnad, för nu hade vi en lägenhet! Gick glatt iväg till min lektion, River Engineering. Hittade till klassrummet och satt där och väntade med alla andra elerver, som var till största delen italienare. Efter att ha väntat ca en halv timme utan att en professor dykit upp så börjar italienarna stiga upp och försvinna en efter en från klassrummet. Fick då reda på att kursen börjar först nästa vecka...

Nu är mina fingrar helt sjuka efter detta skrivade, så nu kommer bilder. Finns mycket att skriva om ennu, men det får ni läsa om senare. Och jag har ännu inte ringt tillbaka till den gamla mannen som är hjärtkirurg...